Skolan blev föremål för debatt under Nyckeltalsdagen för Södertörnskommunerna, som jag bloggat om tidigare. Detta nyckeltalsprojekt och projektet ”Våga Visa” har brutit ny mark för ”benchmarking” (jämförelser) kommuner och skolor emellan. Verkligen bra!
Tidigare var det tabu att jämföra resultat i skolan. Detta är inget överdrivet, polemiserande påstående, de flesta ”i branschen” lär instämma. Nu är det annorlunda. I presentationerna konstaterades bl a:
- Mötet mellan lärare och elev är avgörande för elevens prestationer.
- Det är viktigt med jämförelser av resultat för att stimulera till ”lokalt handlande” i samspelet rekor-lärare.
Dessa slutsatser är självklara, det måste gå att vässa diskussionen ytterligare. Många betonar idag att resurserna inte behöver vara avgörande för elevernas resultat. Andra påtalar att en hög andel elever med utländsk bakgrund inte ska behöva leda till negativa förväntningar på resultatet. (Det är snarare de pessimistiska förväntningarna på elevresultaten som tenderar att bli självuppfyllande. Istället är det mycket positivt att så pass många nyanlända elever kan klara målen i högstadiet efter bara ett par år i Sverige.)
Annat är sig likt i debatten. Friskolorna drar till sig högpresterande elever, vilket skapar segregation anförs det från vissa kommuner. Därför ”måste man ha modet att inte bara styra resurserna utan även den bästa lärarkompetensen till områden med svaga resultat”, som en skolchef förklarade. Minskar det överströmningen till friskolorna, frågar jag mig?
Då känns Mats Öhlins (skolchef i Haninge) kommentar mer inspirerande: ”Vi måste inse att de flesta Nobelpristagarna är utlänningar.”
Skoldebatten innehåller fortfarande alldeles för mycket fixering vid resurser och fördelningspolitik. Det känns betydligt mer stimulerande att se goda exempel på elev- och skolresultat där man skärpt fokus på kunskaper. Genom att jämföra sig med andra kan man lyfta sig själv.
